Apatiska flyktingbarn

Jag skrev en krönika i Dagens Medicin där jag medarbetar sedan tidningen startade.Den krönika jag tänker på handlade om de apatiska flyktingbarnen och den skrevs när debatten gick som allra hetast.
Ett antal människor med flera agendor skrev att ungarna bluffade jag skrev i fullt raseri en krönika och fick en del skit efter den."Kirurger skall inte ha åsikter om psykiatri."
Jag är nu ganska stolt över den artikeln att jag vågade gå emot politiker och psykiatri.
Men jag hade då läst om Seligmans försök på 70-talet om inlärd hjälplöshet och då såg jag kopplingen.
Ni kan läsa den här ocvh skicka den vidare till de som tvivlar och hade vi haft journalistik värd namnet och inte bara tyckjournalistik så hade mnan skickat en medarbetare till Penn University och intervjuat Professor Martin Seligman.Han kan förklara vad de apatiska flyktingbarnen drabbats av.Han är psykiatriker och var ordförande i den amerikanska psykologföreningen med 160 000 medlemmar.
Läs här :

KRÖNIKA I DAGENS MEDICIN
Författare: Nisse Simonson
De apatiska flyktingbarnen har berört mig djupt, mycket djupt. Jag har inga politiska förtecken och ingen gömd agenda. Jag reagerar bara instinktivt. Jag tycker innerligt synd om dem. Experter och politiker med egna agendor har passerat förbi i media.
Men om vi till att börja med accepterar att det alltid finns ett fåtal som fuskar när det är pengar i luften, men att de inte är fler än svenskar som fuskar med bland annat sjukskrivningar, så har vi satt en bas.

Min förste chef sade: Under din verksamhet som läkare kommer du alltid att träffa en handfull patienter, som försöker lura dig. Låt dem lura dig hellre än att alla ska känna att de inte blir trodda på sitt ord.

Det har jag haft som motto. Att patienten av rädsla för att bli misstrodd försöker fått symtomen att framstå som lite mer allvarliga får läkaren acceptera. Patienten är alltid i underläge, extra mycket så om han känner sig misstrodd.

De apatiska flyktingbarnen har intresserat mig och likt många av experterna har jag aldrig träffat ett enda av dem. När jag sett mina och andras ungar, friska och sjuka, och jämför med skildringarna av de apatiska flyktingbarnen, finns det något som ger mig en känsla av att deras beteende är resultatet av ofrivilliga reaktioner som stammar från djupa strukturer i hjärnan. Det är inte naturligt att ett friskt barn beter sig så här.

De kommer från hemska upplevelser och förföljelse med olika förtecken; etniska, politiska och religiösa. De har sett våld mot nära och kära. De har äntligen efter strapatser kommit till frihetens hemort på jorden. När de då inte får stanna och ser mamma och pappa brytas ner, så kanske detta är det sista sättet att reagera. De har gett upp. Inget de gör hjälper, inget pappa eller mamma gör hjälper. De ska tillbaka. Tillbaka till mera våld och elände.

Jag sökte och spårade. Jag fann stressfadern Hans Selyes tre arketypiska reaktioner: Freeze, fight and flee. Där beteendet freeze är typiskt för bland andra fjällmårdhundarna, som lägger sig och förefaller döda när de ser skuggan på himlen av en rovfågel.

I sökandet råkade jag också på Martin Seligman, amerikansk psykolog och ordförande i amerikanska psykologförbundet. Han studerade hundars reaktion på stress. Han satte en grupp hundar i en bur med elektriska impulser i golvet. Dessa hundar kunde hoppa ur buren eller kontrollera stötarna. De påverkades inte negativt. En annan grupp hundar utsattes för samma elchocker men kunde inte påverka strömmen. I den gruppen gav en tredjedel upp. Lade sig ner. Inget de gjorde eller kunde göra spelade någon roll. De gav upp, men gav upp på ett djupare sätt. De hade insett att de var hjälplösa. Inlärd hjälplöshet.

Det var inget som spelades eller skapades. En enda in i själen uppgiven reaktion, djupare än vad den medvetna viljan kunde styra. Alla hundarna gav inte upp, men en tredjedel.

Min amatörmässiga reaktion när jag läste detta är: Hur kommer det sig att dessa gamla försök inte tas med i debatten? Det kan ju bero på att man inte känner till dem eller att de inte är relevanta. Det gällde ju hundar.

Jag vill dock tro att Seligman, om han informerades om våra apatiska flyktingbarn, skulle hålla med mig.

Det finns tusentals svenskar som är sjukskrivna och jobbar svart. Det finns tusentals som anmäler sig frånvarande för sjukt barn och går till jobbet. Det vore kanske en bättre affär för samhället att kolla dessa många i stället för att jaga dessa få.

Vi har förebrått vår föräldrageneration för att de inte protesterade mot att 120 judiska läkare inte fick stanna 1943 utan skickades till krematorieugnarna i utrotningslägren.

Våra barn och barnbarn kommer att anklaga oss för att vi inte agerade när vi ser hur samhället behandlar dessa de svagaste. De som tegs ihjäl under valdebatten.

Nisse Simonson, pensionerad kirurg i Östersund


Nisse Simonsson