Jan Guillous memoarer

Jag har alltid, samtidigt retat mig på Jan Guillou och beundrat honom.

Han är ingen som lämnar en likgiltig.Dels har jag retat mig på att en intellektuell kan vara kommunist.Om man läser boken Kommunismens svarta bok så inser man att den ideologin dödat mer än nazismen.Och ingen stoltserar med att ha varit nazist.
Men somliga vänsterintellektuella har skyltat med att vara kommunister.Nu verkar det dock i hans memoarer vara så att ju mera han tjänar och desto dyrare viner han dricker så blir den kommunismetikett som han skyler sig bakom bli alltmer urlakad.
Han beskriver den tid som jag levt mer eller mindre parallellt med honom.Jag har läst hans böcker och artiklar och kan inte låta bli att imponeras av den tekniska skickligheten.
Men som en gammal kollega sade när jag kom från en operation där min gamle chef Hjalmar Ågerup hade vevat ut en cancermage och varit djupt imponerad :" Det är väl skit om han som opereerat i 40 år inte skulle kunna imponera på en ung underläkare som Du."

Det är dåligt om man inte kan skriva om man levat av och för det i 40 år.

Jag har alltid retat mig på hans arrogans och överlägsenhet parat med att att han saknar humor.Jag har läst allt vad han skrivit och han är inte rolig.Men vem är perfekt.Det finns många humorister som inget åsadkommit och inget har att berätta.
Karln saknar humor.Om man jämför honom med jägarkompisen hans Leif GW så är ju han en genuint rolig författare.
Lite komisk är han nu på gamla dar när han koketterar med att på några ställen erkänna att han gjort bort sig.
Men i de efterföljande sidorna tar han lite tillbaka med att tala om att han skämdes fel.Han skälldes ut,skämdes men det visade sig att det han gjort var rätt eller bra till slut.Han trodde sig ha fel men fick rätt och då är det ju lätt att stoltsera med lite blyghet.Det är väl Skarp-rättarn hemma på kammarn som sagt : " Lite blygsamhet då och då Jan.Ingen tror på det men många gläds åt försöken."

Genom alla affärer och scoop och avslöjanden verkar det som om han förbrukar kompisar och vänner.Det blir snart inga kvar . Han blir ovän med de flesta utom med de som under kampåren var "Fi".Elmer mfl...

En sak som jag som gammal memoarslukare slagits av i genomläsningen av Guillous bok är hur han hanterar minnet.
Han har insett att minnet är ingen fotgografisk plåt utan det rekonstrueras för att passa dagens behov.Han återkommer ofta till detta att han vill minnas att si eller så skedde.Men det kan också vara taktik.Det kan ju vara så att han tvivlar på sitt minne så kocketterar han för att sedan när han kanske inte minns inte låtsas om detta och skriver på och då tror man att han minns eidetiskt eftersom han inte garderar sig.

Fortfarande lika imponerad över Guillous skicklighet.Fortfarande lika tveksam till hans kommunism."Nu har jag fått det bra och då kan ni andra vara jämlikar."

Det är kanske som för Lenin han var ju adelsman och levde gott av de pengar som slavarbetarna på hans mammas gods levererade.

Det är lätt att vara jämlike och kommunist när man är rik och begåvad.
Men läser man kommunismens historia visar det sig att det är såna som Guillou som plockas bort först.



Nisse Simonsson